Haft fina Johanna här på besök ikväll, vi hade det mysigt med tända ljus, thé, choklad och goda mackor. Gjorde chiabatta i ugnen med god salami, mozarella, soltorkade tomater & rödlök på och till det ruccola sallad & avokado. Mumsigt! Som vanligt när vi ses gick munnarna i ett och klockan sprang i väg.

 

 

När regnet slutat utanför så tog vi en promenad, jag följde Johanna hem och gick sedan en extra sväng innan jag tillslut kom hem. Mörkt var det ute när jag traskade...musik i öronen och inte en käft ute. Tid att tänka och fundera. Knepigt det där att man hinner tänka så förbaskat mycket när man är ute och går. Kan behövas det med..nu är jag iaf hemma igen och det är så förbannat tom här. Vinkade av Oliwer innan jobbet i morrse och nu ser jag honom inte fören söndag igen. Det känns förjävligt. Förjävligt att inte få träffa sitt barn när man vill. Ska det vara såhär nu dom kommande 18 åren? Hur lär man sig leva med det? Hur vänjer man sig? Hur accepterar man att det är såhär det kommer att vara? Hur blir det lättare, kommer det kännas lättare? Det känns orättvist. Men samtidigt har han en pappa oxå, jag är inte den enda i hans liv. Man jag vill vara del av hans liv, varje dag. Nu är det varannan helg han är borta så jag har han ju mer än vad jag inte har honom som tur är...

 

Redan i måndags började paniken komma...vad ska jag hitta på i helgen? vad ska jag göra på freda, vad ska jag göra på lördag? Kommer jag sitta hemma själv i tomma intet och bara rulla tummarna och längta till söndag? Jag är van vid att ha honom breve mig, varje natt. Jag är van vid att varje morgon vakna vid hans sida. I morgon är det ingen liten kille som stryker mig på kinden och säger "morrn morrn mamma". Pratade precis i telefon med Knodden och då helt plötsligt kom tårarna. Och nu slutar dom inte rinna..känns som jag ska få en panik attack. Har en sådan tom känsla i kroppen och en klump i magen som bara knyter sig hårdare och hårdare. Jag har inte ens varit i från honom en dag. Och han har ju varit borta förut, men det är skillnad. Har han sovit en natt hos mormor eller farmor så har jag valt det. Jag kanske har haft något jag vill hitta på och visst är det underbart med egentid ibland. Men det är skillnad nu...nu får jag inte välja, det bara är såhär och jag hatar det. Jag hatar det något fruktansvärt.